Jag framstår ofta som galen, kanske bitchig, kaxig, flamsig, självsäker och glad. Men detdär är så fel, jag är ingen kaxig skitunge som uppför sig dåligt, jag vet att jag kan vara uppkäftig och säga onödiga saker ibland. Men det är inte så jag är, och den bilden vill jag inte att folk ska få av mig. Det är klart att jag blir irriterad och därför säger saker, men jag tänker mig inte för. Och efteråt känner jag mig så jävla svinig och respektlös.
Jag är pappas lilla tjej, jag har alltid tyckt om att göra saker som får andra att må bra och bli glada. Förut brydde jag mig så jävla mkt om min familj, gjorde allt för att vi inte skulle bråka..men nu är det jag som oftast orsakar bråken, och det är pågrund av min attityd. Allt ni ser är så fel, det är inte alls så jag är. Det är klart att jag är lite crazy, försöker alltid sprida energi. Men dendär kaxiga typen är inte alls jag.
Jag är självsäker och står för det jag tycker, men ibland blir allt bara så fel. Jag vill bara skrika, få bort all ilska från mig. Vet fan inte vad jag ska göra, är så jävla rädd att förlora min familj, mina vänner, min kunskap. Jag börjar sköta skolan nu, men jag bryr mig inte alls lika mkt. Förut var jag dendär " duktiga" ungen. Skötte skolan, rökte inte, gjorde inte massa sjuka saker och ljög aldrig för mina föräldrar. Jag ska bättra mig, för jag vill inte ha det såhär. Det är bara mina föräldrar som känner mig och försöker hjälpa mig, fast det ända jag gör är att trycka ner dom. Jag har förändrats, frågan är bara om det är till något bra

- Back in the days when i was cool